Undvika eller bejaka enskildheten?

Varför den solitära livsstilen ofta svartmålas.

Låt mig citera ur en bästsäljande självhjälpsbok: ”Människor är flockdjur. Vi vill passa in, höra till och få omgivningens uppskattning och respekt. Det är nödvändigt för vår överlevnad”.

I detta ligger onekligen en del sanning. Samtidigt bör det noteras hur generaliseringar (”människor är flockdjur”) och överdrifter (”det är nödvändigt för vår överlevnad”) antas som självklarheter. Det stämmer att människan är en social varelse, men det är oklokt att förutsätta att alla utan undantag trivs i ”flock” – en del trivs allra bäst i eget sällskap. Att påstå att vi inte skulle överleva utan umgänge kan tillbakavisas av de många människor som (över)lever i social isolering.

Sällskap är därför inte en universalmedicin. Faran med ensamhet brukar framställas så braskande att till och med de som trivs mol allena inte tycks ha något annat val än att betvingas en sällskapligare livsstil. Inte heller är talet om att vi är ”sällskapsdjur” med hänvisning till våra avlägsna förfäders livsstil ett vetenskapligt belägg för ensamhets avigsidor. Något som övertrumfar synen på oss som sällskapsdjur är en annan vedertagen fras: varje människa är unik. För vi är inte alla dockor som gör samma konster, som lånar varandras repertoarer.

Vi skiljer oss från urtidsmänniskorna

Bakgrunden till att vi med viss rätta kan beskrivas som sällskapsdjur är att gemenskap var pragmatiskt värdefullt för våra förfäder. Att som människa leva ensam eller ingå i en grupp för 100 000 år sedan kunde vara skillnaden mellan att överleva och dö. Att vara utan flock var en gång i tiden detsamma som att vara ett enkelt byte och oförmögen att fälla större byten.

Men om evolutionära aspekter anförs för att ge en sann bild av människan är det också sant att vi är förtjusta i massmord, att lemlästa, våldta och bränna ner byar. Det finns rationella skäl att ägna sig åt massmord och att våldta: vi minskar konkurrensen om föda i det ena fallet och ökar möjligheten till att föra vidare våra gener i det andra.

Så vi är inte bara sällskapsdjur, vi är mördarmaskiner också. Vi är en produkt av naturen, överlevare i en brutal kamp där den som utplånar konkurrenter inom den egna nischen segrar. Kanske hade det funnits färre krig om vi ägnat oss mer åt kontemplation och mindre åt att skaffa oss bundsförvanter och undanröja rivaler. Den ensamma människan kan aldrig göra samma skada som gruppen.

Att sällskap ”är nödvändigt för vår överlevnad” var en gång i det närmaste ett faktum, men det är en annan sak för den moderna människan (idag är detta förstås något som utgår från den mentala hälsan, men här diskuteras bakgrunden till detta synsätt). Grupptillvaron etablerade sig för den tidiga människan som ett nödvändigt villkor, det var alltså en nödtvungen anpassning snarare än utslag av preferenser.

Andras bekräftelse

För oss idag levande människor handlar grupptillvaron alltså inte om att överleva utan om sekundära aspekter. Som behovet av bekräftelse från andra. Om vi står ensamma eller enade är inte bara ett utslag av antal personer i vår närhet utan hur vi värdesätts av de omkring oss.

Något det ordas mindre om är vikten om att tycka om sig själv. Kanske är den största av alla långvarigt belastande stressfaktorer den att inte tycka om sig själv. Att föredra ens eget sällskap framför andras ska därför inte ses som ett beteende i behov av korrigering utan ett tecken på ett kritiskt kriterium för välmående: kärlek till en själv.

Enligt inlärningspsykologin söker vi oss instinktivt till situationer som gör oss harmoniska och bort från situationer som framkallar negativa känslor. Den självvalda ensamheten är ett utfall av värderingar vi gjort, ett respondent beteende som produkter av erfarenheter. Om vi sökt oss till sällskap utan att finna det tillräckligt givande (på psykologiskt språk skulle man kunna säga att positiv förstärkning uteblivit), har detta format våra preferenser och styrt oss mot andra alternativ.

En del invänder att det inte alls handlar om självvald ensamhet utan undvikandebeteende. Mer som social fobi alltså. Social fobi är ett påfrestande hinder i vardagen för somliga, men att sätta likhetstecken mellan självvald ensamhet och social fobi är att patologisera människor som råkar trivas i sitt eget sällskap. Att solitära tenderar placeras i en offerroll hör ihop med en utbredd fallenhet att inte acceptera avvikelser och som del i en krystad idealisering av samlivet.

”Har man prövat att stänga dörren om sig framstår trångboddhet och rättning i släktledet inte som jackpot”, skriver journalisten och författaren Niklas Ekdal och sträcker sin analys så långt som att flyktingströmmen till ensamhushållens Sverige har en delförklaring i att människor från kulturer där andra (läs: mer kollektiva) levnadsförhållanden råder önskar, förutom undkomma kriget, ”ensamhetens befrielse”.

Vi väljer trots allt inte vår omgivning, men vi måste hantera dess krav. Att upprätta tillvaron efter eget tycke blir en självbestämmandeakt. Vi kan bevara mer av vår egenart genom att inte ständigt uppgå i samvaron och anamma varandras synsätt. Som människor är vi programmerade att imitera, till följd att vi blir alltmer lika och lätt försjunker i nedgångna fotspår. Tillbakadragenheten öppnar ett rum för introspektion.

Vad studier om ensamhet egentligen säger

När det refereras till psykologiska undersökningar om hur många som känner sig ensamma är det ofta baserat på självskattning. I dessa enkäter kan det ingå frågor huruvida man känner sig ensam ibland. Visar det sig att siffran är 50 % för hur många som känner sig ensamma ibland anges det som en hög siffra.

Men hur många vuxna individer upplever inte att de är ensamma ibland om man med ensamhet menar brist på känsla av tillhörighet? Det vore snarare märkligt om inte 100 % kände sig ensamma ibland. Att 50 % av tillfrågade känner sig ensamma kunde lika gärna rapporteras som en illavarslande oförmåga att känna sig ensamma av 50 %. Budskapet tycks vara att vi inte får känna oss ensamma.

Att tänka på vad vissa är beredda att uthärda för att slippa vara ensamma är skrämmande. Väl dokumenterat är hur självbevarelsedriften kommer till korta framför risken att mista anknytningen till en annan människa. Kanske har vi mer att vinna på att lära oss trivas med en livssituation där det sociala umgänget är ringa än att ständigt få det solitära inpräntat som en risksituation.

Att ensamhet kan vara farlig för hälsan genom dess indirekta påföljder ska inte betvivlas. Det som inom psykologin kallas det biosociala gäller sambandet mellan vårt biologiska system och sociala fenomen, som hur mänskliga kontakter inverkar på hjärt- och kärlsystem samt mag-tarmkanal. Sedan är det inte givet hur stora risker som ska tillmätas ensamhet.

Men att "ensamhet är farligare än rökning" som det kan heta i rubriker som vill spela på det sensationella är en sanning med modifikation. I artiklar som kommenterar studier av detta slag görs ofta en förenklad summering medan en kritisk syn på vad som är vetenskapliga fakta utelämnas. För det första bör det betonas att det rör sig om ofrivillig ensamhet (det är först då som skadlig stress uppstår). För det andra bör det klargöras att det rör sig om upplevd ensamhet: studierna är baserade på enkätsvar som sedan undersöks för att se hur dessa korrelerar med hälsostatus. För det tredje är det värt att begrunda orsak och verkan. Det är antagbart att personer som har dålig hälsa eller har en stillasittande livsstil (som kan vara potentiellt hälsofarligt) har en mindre aktiv livsstil och därför oftare stämmer in på personer som upplever att de är ensamma. Alltså kan det vara ohälsan som föregått ensamheten.

Den relativa ensamheten

Ensamheten är ingen absolut belägenhet utan ett överslag av flera variabler i tillvaron. Platsen vi befinner oss på, hur vår omgivning ser ut och vårt känsloläge för stunden styr upplevelsen av ensamhet. En situation kan framkalla olika känslor beroende på vem som upplever den. Att sitta i en lummig grön park utan att se eller höra andra människor kan utmynna i en positiv känsla av vara ifred från omvärlden för vissa, hos andra kan det utmynna i en negativ när-livet-pågår-någon-annanstans-känsla.

Något som kan förefalla motsägelsefullt är att känslan av ensamhet kan öka med minskade avstånd och omvänt minskas med ökade fysiska avstånd mellan människor. Stora avstånd avkräver inte en spegling i andras samvaro där den ensamma ser sig själv som just ensam. Exponeringen av andra gör att vi ständigt påminns om våra medmänniskor samtidigt som vi sällan kommer närmare varandra psykologiskt. Vi exponeras dessutom av andra som är i sällskap och jämför vår egen belägenhet som kanske ensamma eller i sällskap men utan psykologisk nära kontakt.

Vi kan påverka den relativa ensamheten genom att avlägsna oss från den fysiska närheten av andra. Paradoxalt kan tyckas, men vad som sker är att vi växlar utgångspunkter för förväntan kontra utfall. Fysisk närhet (dvs. i betydelsen exponering av andra människor) aktualiserar oavlåtligen en förväntan som sällan blir uppfylld. Minskar vi den fysiska närheten minskar också förväntan och fokus flyttas inåt mot oss själva. Detta fokus som innan var präglat av interferenser mellan oss själva och andra blir i stället bli ostört självbeskådande. Vi kan dessutom ta in den yttre miljön på ett mer berikande vis, till exempel om vi befinner oss i naturen.

Om du känner dig ensam: isolera dig. Vänd dig bort en stund och skona dig från den stress det innebär att registrera de tänkbara möten som uteblir.

Källor

• Egidius, Henry (2000) Termlexikon i psykologi, pedagogik och psykoterapi
• Ekdal, Niklas (2016) Hur jag dog

Artikel publicerad: 2025.07.02
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar