Våra tankar på döden

Våra tankar på döden och möjligheten att stilla dem.

Av alla våra rädslor är dödsskräcken den mest fasanfulla. Det är också den vi inte kan bli kvitt, men av samma anledning befinner den sig för det mesta i bakgrunden medan den inte längre utövar en sensation samt att vi förtränger den. Det är dock inte detsamma som att den mister sin dramatiska dimension eller att vi ständigt lyckas hålla den borta från vårt fokus.

Vår dödsskräck skiljer sig antagligen från våra forntida släktingars. De kunde ofta räkna med att döden skulle bli en smärtsam upplevelse, vilket kan ha medfört en annan mer näraliggande skräck. Vi räds oftast inte en våldsam död. I stället kan vi befara somliga sjukdomar som plågsamma slutord på våra livshistorier.

Några av våra dödliga sjukdomar är kvalfulla och det kan med visst fog hävdas att en utdragen död är värre än en våldsam och direkt. Vi har om inte annat möjlighet att i viss grad lindra de fysiska plågorna med smärtstillande medel. Att ”fridfullt somna in” förekommer som ett mildrande uttryck om ens persons frånfälle.

Behovet av ett efterliv

Människans medvetande gör tanken på döden till något helt annat än för andra djur. Vi behöver inte befinna oss under hot för att känna dess – relativa – närhet. Det kanske mest belysande för detta vårt öde är uppkomsten av översinnliga trosföreställningar vars mest centrala aspekt är vad som händer efter döden. Med ritualer och kulter har människan gjort ansatser att slå en bro över existensens definitiva utslocknande. Om tröst någonsin varit behövd så är det i form av idéer om liv hinsides. Med religiösa föreställningar ges utrymme till att utmåla fjärran världar än bättre är jordelivet: den paradisiska tillvaron i mystiska länder eller himmelens sfärer.

Men även de som i olika tider levt under föreställningar om gudars översinnliga närvaro och ett liv på ”andra sidan” har för det mesta hyst något slags tvekan inför dess sanning. Övertygelser är sällan lika starka som bevis. Religionen kan därför inte helt sägas ha botat människan från rädslan över sitt eget frånfälle. Rädslan inför det okända bor kvar i oss.

Idag är religionens status begränsad i många delar av världen. Vetenskapen har delvis lagt religionen under sig. Ironiskt nog har en ny ”utväg” fötts på vetenskapens domäner. Det är den gamla drömmen om evigt liv. I stället för det transcendenta har vetenskaplig medicin stått i centrum för nytt hopp. Den medicinska vetenskapen har redan förlängt våra liv genom botemedel för många sjukdomar. Men att mota ålderdomens oåterkalleliga faktum har den ännu inte klarat av och det återstår därför att se om detta nya hopp är något annat än vild spekulation.

Att rationalisera bort det hemska med döden

Religion är inte det enda motmedel som prövats mot dödens iskalla faktum. Filosofer har framkastat argument med avsikt att stilla dödens skrämmande antåg. Ofta har det skett genom att betona det irrationella i att frukta döden.

Frågan är ändå om många av argumenten är mycket mer än försök till taktisk förlikning med döden. I vissa avseenden må de vara hugsvalande, men det är tveksamt om välfunna ord som påtalar det likgiltiga i döden – något vi kanske minst av allt önskar – kan vända vår förskräckelse till en logiskt grundad behärskning.

En ofta anförd sentens av den antike filosofen Epikuros lyder: ”Döden är ingenting, där döden finns, finns inte vi och där vi finns, finns inte döden”.

Inom den logiska filosofin kan detta antagligen antas som en träffande sats. Uttrycket innehåller förvisso två premisser som tillsammans bildar en sann slutledning:

Premiss 1: Där döden finns, finns inte vi.
Premiss 2: Och där vi finns, finns inte döden.
Slutledning: Döden är ingenting.

Slutledningen är sann utifrån premisserna. Så långt allt väl från en logisk aspekt. Men godtar vi den psykologiskt?

Låt mig kontra med följande satsindelning:

Jag vill leva.
Döden fråntar mig livet.
Alltså är döden av ondo för mig och därmed något mer än ingenting.

Den som lider av dödsskräck (vilket alla varelser med självmedvetande och förmåga att reflektera över framtiden torde göra i någon mån), kan förmodligen inte botas av några väl hopsatta meningar, hur sinnrika de än är. Då har förmodligen tron större kraft. En stark tro kan ge oss en övertygelse och kanske är en blind övertygelse ett bättre försvar mot påträngande tankar om döden än några klartänkta sentenser någonsin kan bli. 

Artikel publicerad: 2025.11.30
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar