Koncentration och distraktion

Koncentration och distraktion kan ses som två motpoler, vilka utkämpar en duell om herraväldet över oss. Distraktioner är angenäma ibland, men de kan hindra oss från att få saker gjorda. Om vi söker oss till dem rutinmässigt kan de också ändra vårt beteende mer grundläggande.

Distraktioner som beroende

Ett beroende av distraktioner kan uppstå genom att man sällan ägnar sig länge åt en syssla utan strax söker omväxling. Omväxling förnöjer som det heter, men att söka sig till distraktioner innebär samtidigt att förmågan att koncentrera sig på en sak länge försämras. Vanan präglar vårt beteende och har man väl börjat att ständigt nyttja alla möjligheter till distraktioner, som att avbryta arbetet med att kolla mejl eller googla något, blir det allt svårare att avstå från sådana avbrott.

Med tiden kommer vi så fort vi upplever motstånd i arbetet, tristess eller störningsmoment vara mer benägna att söka en distraktion och pausa arbetet. Därmed kommer vi få mindre gjort. I en artikel skriver Adam Cwejman om detta som en uppenbar källa att inkräkta på vår koncentration: ”I en värld av valmöjligheter i varje given stund är vår självdisciplin det enda värn vi har mot det splittrade medvetande”.

Deep work

Cwejman refererar till ”Deep work” (djupjobb) som är Carl Newports begrepp, och även titel på hans bok, kring att ägna sig åt avancerade uppgifter under en längre tid utan att avbryta inför pockande distraktioner. Att vara beroende av distraktioner kan låta som ett i-landsproblem, men det kan vara skillnaden mellan en framgångsrik och en förspilld arbetskarriär. Distraktionerna kan stjäla massor av tid och bli skillnaden mellan vad vi uträttar och kunde ha uträttat. Distraktionerna gör oss till passiva mottagare av intryck snarare än aktiva producenter av gärningar. Distraktionerna mal ner vår förmåga till kreativitet och fördröjer oss i våra projekt.

Cwejman refererar också till Newports begrepp ”digitala fiskar”, de som låter sig insvepas i ett virrvarr av distraktionerna på nätet, som står i kontrast med ”analoga aristokrater”, de som håller de ständiga flödena på nätet på avstånd och behåller fokus åt arbeten och projekt. (”Analog aristokrat” ska inte ses som en motståndare till internet och digital teknik, mer som någon som nyttjar tekniken utan att fastna i den eviga strömmen av information). På sikt blir de ”digitala fiskarna” alltmer osjälvständiga och dessutom utrustade med kortare minne på grund av de ständiga avbrotten. De ”analoga aristokraterna” däremot lär sig hantera och använda information till något produktivt samt förbli självständiga genom en selektiv inställning till informationsflödet.

Problemet med multitasking

Frågan är dock hur vi ska rädda vår koncentrationsförmåga i en tillvaro där möjligheter till distraktionerna blir allt fler.

Att koncentrationsförmåga och distraktioner inte går ihop är logiskt. Frågan är dock hur vi ska rädda vår koncentrationsförmåga i en tillvaro där möjligheter till distraktionerna blir allt fler. Ett förslag är att kringgå dilemmat genom att splittra sin koncentration. Detta kallas med en anglicism multitasking och termen ger antydan om att kunna vara mer produktiv genom att ha flera saker på gång samtidigt. Men multitasking (som kan översättas till simultanförmåga, men också används som ett verb: att ”multitaska”) har i studier visat sig inte leda till ökad produktivitet. Om man inte nöjer sig med resultat av lägre kvalitet vill säga. 

Multitasking strider mot vår naturliga potentiellt till att utföra kvalitativa arbeten om vi får ägna oss en sak en längre tid. Det är då vi kan göra en del av de saker som är unika för människan som art, som kreativa uppgifter eller precisionsarbeten. Multitasking låter oss däremot inte uppnå höjden av vår förmåga.

Mer läsning: Recept på framgång

Källor

Artikel publicerad: 2022.01.25
Författare: Oskar Strandberg


Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar