Våra fobier och deras bakgrund

Beskrivningar av fobier, hur de visar sig och hur de kan botas.

Fobier beskriver en upplevd skräck inför föremål eller situationer utan rationella bevekelsegrunder. Bland vanliga fobier finns rädsla för spindlar, ormar, åska, mörker, blod, rädsla för öppna platser, trånga utrymmen, höjder, djupt vatten, sociala situationer. De flesta människor har åtminstone en av dessa rädslor och fobier är normalt inte att betrakta som en psykisk störning.

Hur fobier kan förklaras

Fobier hör troligtvis ihop med att rädslor en gång i tiden varit viktiga för vår överlevnad. Vi har haft mer nytta än onytta av att skrämmas av vissa saker. Att nyttan övergått till gissel för dagens människor är en annan sak. Anledningen till att rädslor som dessa fortfarande kan yttra sig starkt har att göra med att de levt kvar i en äldre del av hjärnan (rädslan för exempelvis ormar ligger latent och synintryck av en orm, eller ormliknande föremål, sätter igång reaktioner i den del av hjärnan som kallas amygdala).

Reaktionen i sig gör ingen skillnad på farliga och ofarliga ormar frånsett att vi tenderar bli mindre skrämda inför riktigt små ormar. Det fanns heller ingen anledning för våra förfäder att känna skräck inför ofarliga ormar. Men i dessa fall har den mer primitiva hjärnans reaktioner fått företräde, vilket kan vara en generell fördel eftersom det inte alltid finns tid att ”analysera” om en orm är farlig eller inte. Rädslan har alltså varit en fördel i situationer där det varit bättre att undvika alla ormar än bedöma fall till fall. Att tveka tar tid och kan vara skillnaden som avgör om vi undviker hotet eller drabbas av det.

Flera vanligaste fobier kan tillskrivas de latenta rädslorna, vilket är ett begrepp som utgår från att vi har nedärvda tendenser att utveckla rädslor för somliga saker i högre grad än andra. Sådana rädslor gäller spindlar, ormar och höga höjder för vilka det varit en överlevnadsfördel för den tidiga människan att vara rädd för.

Det har lagts fram alternativa förklaringar till den evolutionära, bland annat psykoanalytiska som hävdat att rädslor av dessa slag beror på former av bortträngd sexualitet. Dessa förklaringar står dock idag inte i särskilt hög kurs inom psykologin och det evolutionsbiologiska perspektivet om beteendet som nedärvt sedan lång tid av överlevnadsorsaker anses vara den mest troliga förklaringen till flera former av fobier.

Även rädsla för spindlar och andra ”obehagliga” småkryp kan förklaras evolutionärt. Dessa kunde vara farliga för ett småbarn då giftspindlars bett eller småkryp kunde föra med sig sjukdom.

Torgskräck, eller agorafobi, kan likaså förklaras utifrån evolutionära aspekter. Öppna platser kunde vara farliga att vistas på då de erbjöd dåliga chanser att undfly attackerande rovdjur. Agorafobi innefattar även rädsla för att vara i en folksamling eller situationer där man omges med flertalet människor i begränsade utrymmen, som i bussar och flygplan.

Undersökningar har visat att personer som lider av skräck för öppna platser dessutom ofta känner obehag i trånga utrymmen (klaustrofobi). Vad som är till synes konträra omständigheter handlar om likartade rädslor, nämligen att vara utsatt för risken att inte kunna komma undan vid ett angrepp. Att krypa in i en smal grotta vore alltså en mycket sämre idé än att gå in i en grotta i vilken det fanns gott om rörelseutrymme som ger långt mer flexibilitet vid påträffandet av till exempel en orm.

Samma förklaringsmönster går igen i betraktandet av mörkrädsla (nyktofobi): i mörkret kunde vi vara betydligt mer utsatta för attacker från djur med mörkerseende överlägset vårt eget. Det fanns även fler risker överlag att undvika, som att falla utför ett stup.

Rädsla för främlingar (xenofobi) är ännu en fobi med spår tillbaka till den tidiga människan. Då risken för fientliga incidenter var stor vid möten med andra grupper inom samma art fanns ett överlevnadsvärde att ty sig till den egna grupper och anta en reserverad inställning till okända. Denna rädsla kan på ett djupt plan också ha ett samband med den vanliga fruktan att tala inför andra medan vi uppfattar dessa som främlingar, vilket uppväcker vår rädsla.

Fobier och beteenden

Flera av de vanliga fobierna kan betraktas som irrationella rester av rationellt beteende. Att vända sig bort i stark motvilja om vi ser en orm på bild är en irrationell reaktion, men däremot inte drivkraften till att undvika en orm vars bett kan vara farligt.

När vi väl lärt oss att reagera med rädsla inför något kan detta spridas vidare till liknande intryck, vilket kallas stimulusgeneralisering. Detta kan få uttryck i att en person med ormfobi kan rycka till och känna obehag inför en trädgårdsslang eller en trädgren på marken då föremålen associeras och misstas för en orm.

Skillnaden mellan fobier och andra former av rädsla och oro

Fobier räknas som ångestsyndrom och kan definieras som situationsbundna rädslor. De är därför relativt lindriga då vardagslivet normalt inte behöver bli lidande. Att söka hjälp för besvär med fobier är därför oftast inte nödvändigt. Det är upp den till enskilde beroende på hur mycket denne påverkas. 

Det som ibland benämns generaliserat ångestsyndrom (GAD) är däremot en rädsla eller oro som är ständigt närvarande. Den form av ångest som kallas panikångest och uppstår som en reaktion av rädsla skiljer sig från fobier genom att inte vara på samma sätt situationsbunden. Panikångest uppstår betydligt mer slumpmässigt i jämförbart odefinierade tillstånd.

Att känna olust inför en situation är inte nödvändigtvis att betrakta som en fobi. Det är till exempel fullt naturligt att uppleva rädsla då man ska tala inför en grupp personer och inte att räkna som social fobi. Social fobi däremot är när alldagliga sociala situationer medför olust.

Att bota fobier

Fobier har visat sig möjliga att bota. Detta sker vanligtvis genom att fobikern utsätts för rädsloobjektet gradvis ökande. Det finns flera typer av metoder som kan användas för att bota fobier:

• Kognitiv terapi – idén är att få den som lider av fobier att betrakta situationer från en mer rationell synpunkt. Metoden lyckas sällan eftersom fobier inte uppstår i den delen av hjärnan som analyserar utan i den mer primitiva delen som reagerar impulsivt.
• Beteendeterapi – fobikern får succesivt konfrontera sina rädslor, vilket kan förändra reaktionen hos hjärnan inför det som utlöser rädslan. Metoden lyckas ofta eftersom situationerna berörs av reaktioner från det primitiva alarmsystemet i hjärnan. Det kan dock ta lång tid eftersom rädslan ofta är djupt förankrad.
• Biologisk terapi – läkemedel och eventuellt kirurgiska ingrepp i hjärnan används. Denna metod används primärt i svåra fall där en fobi i hög grad försämrar patientens livstillvaro.

En botande effekt kan alltså uppstå genom att utsätta sig för det man fruktar. Det är viktigt att det sker under frivilliga former. Om vi frivilligt närmar oss ”faran” tycks hjärnan anta att det inte är något farligt och därför minskar risken att det framkallar stress hos oss. Det som tidigare skapade ett ”alarm” i vår hjärna och utlöste stress kan genom frivillig exponering avskrivas som fara.

Källor

• Dozier, Rush W. (2000), Rädsla: känslan som genomsyrar och präglar våra liv och vår värld (övers. Gun Zetterström)
• Ramnerö, Jonas (2016), Psykiatri (red. Herlofson, Jörgen)

Artikel publicerad: 2021.10.24, uppdaterad version: 2024.03.28
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar