Det svåra i att åldras

Vår syn på ålderdom och hur vi upplever åldrandet.

Ålderskriser som inträder vid trettioårsåldern brukar ofta förvärras efter fyrtio och det är en antydning om det svåra i att åldras. Kriser i högre åldrar är vanliga, men en förmildrande omständighet är att många i dessa åldrar hunnit skaffa sig erfarenheter som hjälper dem att parera en del av svårigheterna.

Författaren Henri-Frédéric Amiel skrev osminkat i sina dagböcker om ålderdomen: ”Att åldras är svårare än att dö, ty att avstå från en förmån en gång för alla och i klump är mindre påkostande än att förnya offret varje dag och bit för bit.” I en senare anteckning i dagboken likställer han åldrandet med ”en plundring”.

Men att ha uppnått en hög ålder är samtidigt att vara en vinnare ur ett biologiskt perspektiv. I stället för att enbart jämföra oss själva med våra yngre versioner, borde vi jämföra oss med de många som aldrig fick uppnå en hög ålder. Det finns alltså en källa av tacksamhet i konstaterandet att vi uppnått en hög ålder.

Synen på ålderdom

I sin gerontologiska studie om ålderdomen skriver Simone de Beauvoir att gamla människors sorg inte lika mycket framkallas av särskilda omständigheter som ”den bittra och förödmjukande känslan av egen onyttighet, av ensamhet mitt i en värld som inte längre har något annat till övers för dem än likgiltighet.”

Synen på ålderdom har skiftar under historien. För det mesta samspelar dessutom positiva och negativa bilder. En äldre föreställning som åtminstone delvis lever kvar är synen på mogen ålder som en tillgång, ibland idealiserad i synsättet att erfarenhet koncentreras i levnadsvisdom. Det är dock en sanning med modifikation. Vi kan redan i ung ålder konstatera hur mycket av det vi lär oss snart förvinner från våra minnen. Dessutom är det ofta så att ålderdomen utmärks av en högre grad av vanemässighet som inte alls måste sammanfalla med en iver att insamla nya kunskaper. Hos många äldre falnar intresset för omvärlden och begränsas allt mer till sådant på nära håll.

En annan bild av ålderdom är den värdighet och auktoritet som tillfaller den ålderstigne. Men denna möter motbilder av åldringen som kverulant, förfallen och förpassad till periferin. I sin gerontologiska studie skriver Simone de Beauvoir att gamla människors sorg inte lika mycket framkallas av särskilda omständigheter som ”den bittra och förödmjukande känslan av egen onyttighet, av ensamhet mitt i en värld som inte längre har något annat till övers för dem än likgiltighet.”

Går man tillbaka några generationer betraktades de äldsta i gruppen ofta som en tillgång vad gällde kunskap. De hade under en lång tid samlat på sig stora hopar av kunskap om världen runt omkring. Det gäller inte i den moderna världen där den teknologiska utvecklingen driver på en hög förändringstakt, vilket gör äldre kunskaper inaktuella. Eftersom äldre är sämre (bl.a. på grund av bristande motivation) än unga på att ta till sig nya kunskaper hamnar de ofta på efterkälken kunskapsmässigt.

Idag är ungdomen ett ideal, men att se detta som en kontrast mot äldre tider är inte fullt riktigt. Synen på den åldrande människan har varierat under historien och det är inte bara i vår tid som det ungdomliga hyllats. Simone de Beauvoir skriver att under slutet av antiken och under högmedeltiden ”var de gamla männen så gott som uteslutna från det offentliga livet”. Hon skriver också om hur de gamla häcklades i kulturen under 1500-talet.

Pensionering och minskad aktivitet

Den som ägnat en stor del av sitt liv åt ett yrke kommer vid pensioneringen inte längre kunna ägna sig åt det område inom vilket denne utvecklat störst färdigheter.

Att gå i pension kan vara en delad erfarenhet. Vi skänks mer ledighet, men förlorar yrkesrollen som för många är en viktig del av identiteten. Att inneha en befattning kan i sociala sammanhang ge högre status än att vara pensionär. Detta gör att vissa som gått i pension känner sig onyttiga efter länge varit delaktiga i yrkeslivet; de känner att de har ”dragit sig tillbaka” till sysslolösheten.

En del av de naturliga mötena med yngre människor som kan ske på en arbetsplats upphör ofta med pensioneringen. För den som går i pension brukar umgänget krympa och det kvarvarande brukar i högre grad koncentreras till den egna åldersgruppen. Det kan ifråga om sociala aspekter innebära en acceleration till en nästa fas i åldrandet.

Att njuta sitt otium, lyder ett gammalt talesätt. Det avser den väl emotsedda vilan efter förrättat livsverk. Men infaller då någonsin denna period där vi trivs i vår tillbakadragenhet och njuter av sysslolösheten? Ja, för somliga, men inte alla. Ett långt arbetsliv sätter spår. En snabb omställning från heltidsarbete till ett göromålsfattigt liv kan vara svårt att uppskatta och hantera om nästan hela livet bestått av verksamhet.

Många nyblivna pensionärer väljer att fylla ut ”bristen” på göromål med mångahanda ting som uppväger arbetslivets struktur. En del väljer att arbeta deltid de första åren efter uppnådd pensionsålder medan andra sätter igång med nya projekt. I stället för att avnjuta ledigheten blir det för många en fråga om att fylla igen den med sådant som i någon mån liknar det föregående arbetet.

Idén att förvandlas till en människa som njuter av att bara ta det lugnt realiseras alltså inte för många. Kanske är det försent sett i det orsakssammanhang att arbetslivet präglat oss till arbetsmänniskor för vilka sysslolösheten känns påträngande.

En annan aspekt är att vi blir bra på sådant vi gör och vi tycker om att göra vad vi är bra på. Den som ägnat en stor del av sitt liv åt ett yrke kommer vid pensioneringen inte längre kunna ägna sig åt det område inom vilket denne utvecklat störst färdigheter. Detta kan upplevas som en stor förlust.

En yttre negativ faktor vid pension är försämrad inkomst. En del har vid slutet av ett långt arbetsliv en väl tryggad ekonomi och en sänkt inkomst blir därför inget större problem. Men för andra som inte kunnat lägga undan pengar eller på andra sätt fått stärkt ekonomi av exempelvis arv kommer livskostnaderna bli kännbara. Vardagen blir mer pressad och med det följer mindre rörelsefrihet.

Desengagemang

Den äldres intressen tenderar att avta och distansen växer inför vad som sker runt omkring.

Enligt desengagemangsteorin minskar vårt engagemang i tillvaron, vilket betonar en minskad känslomässig involvering på flera områden. Den äldres intressen tenderar att avta och distansen växer inför vad som sker runt omkring rent allmänt.

Desengagemanget kan omfatta betraktandet av en själv och sin egen bortgång. Känslor som dessa förklaras med att de kan underlätta åldrandet och minska den psykologiska smärtan inför obehagliga realiteter.

Teorin står dock inte oemotsagd och den så kallade aktivitetsteorin som intar en konträr ståndpunkt mot desengagemangsteorin föreskriver att den åldrande i stället bör bemöda sig om att förbli engagerad.

De oinbjudna förändringarna

I takt med att minnet försämras blir människan mer beroende av att omgivningen förblir någorlunda konstant. Därför kan förändringar upplevas mer negativa och stora omkastningar i tillvaron kan medföra att vardagslivet fungerar sämre.

Den förvirring som kan ske när någon med försämrat minne plötsligt hamnar i en ny miljö har ofta upphov i att omgivningen som varit interagerad med minnet konfigurerats om. Minnesstöden som grundades på en välbekant miljö har förvunnit.

Detta kan övergå till manier, då åldringen klamrar sig fast vid sina vanor till varje pris och värjer sig för förändringar.

På ett mer allmänt plan kan det inträda förändringar hos den äldre som skapar nya problem i vardagssituationer. Det resulterar ibland i minskat oberoende som många i hög ålder tvingas erfara – där bilden av att inte längre kunna reda sig själv tornar upp sig som ett skräckfyllt scenario i sakta antågande.

Vänners och anhörigas bortgång och ibland livspartners är annars ofta de värsta förändringarna som kantar livsbetingelserna i en hög uppnådd ålder.

Relevant artikel: Sorg och sorghantering

Att närma sig slutet

En sak med att dö är att inte få veta vad som kommer att hända. Det är att lämna föreställningen innan den är över. Även om det är ett naturligt förlopp är det för dem som fortfarande har ett stort intresse av världen något svårt att förlika sig med. Andra är däremot trötta på livet och känner att de sett nog. Och kanske blir det nya ändå inte nytt ... Simone de Beauvoir skriver att den nya världen skulle den gamle ändå ”överfarit med sin gamla blick och uppfattat den med gamla perspektiv", vilket gjort att denne inte lagt märke till det nya utan bara ”vad han redan var bekant med, resten skulle undgått honom.”

Hos en del kan det finnas ett accepterande eller rentav en önskan om dödens ankomst medan deras liv övergått till att innebära plåga mer än behag. Resignation inför det nödvändiga upphörandet kan också vara förmildrande. Fast för andra infinner sig aldrig en förlikning med detta berövande av existensen. ”Om döden inger oss oro”, skriver Simone de Beauvoir, ”beror detta på att den innebär det oundvikliga slutet för våra planer”. Det är de som känner att de har mer att uträtta, som inte är ”färdiga med livet” som finner tanken mest förfärande.

Känslan av att leva i fel tid

För äldre människor vars liv tenderar att luta mer åt det rutinbaserade, kolliderar nya krav på kunnande med invanda mönster som är trygghetsskapande.

Samhället är stadd i förändring och särskilt den teknologiska utvecklingen kan bidra till känslan att stå utanför, att uppleva sig som någon som inte hänger med eller ens vill omfamna det nya. Detta är inte minst aktuellt på 2000-talet när den tekniska utvecklingen gör insteg i vardagslivet på ett tidigare ojämförbart vis.

Att behöva tillägna sig nya kunskaper på det digitala området för de generationer som inte är uppväxta under eran av hemdatorer och mobiltelefoni kan vara skrämmande och exkluderande. Oron inför vad nästa steg ska bli ifråga om datorisering och automatisering i vardagen är naturlig i en tid som vår.

Under barndomen, ungdomsåren och i det tidiga vuxenlivet tenderar vi att naturligt anamma nyheter. Vi anpassar oss friktionsfritt och tycker nyheter är spännande – inte minst för unga är variation något som generellt uppskattas. Men för äldre människor vars liv tenderar att luta mer åt det rutinbaserade kolliderar nya krav på kunnande med invanda mönster som är trygghetsskapande. Det nya blir då lätt en oönskad oreda i tillvaron.

Angående att känna sig förankrad i en tid längre tillbaka som får samtiden att bli negativt laddad får ett citat av W. Somerset Maugham avsluta: ”Det händer att en människa överskrider gränsen för den tidsålder där hon hade sin naturliga plats och fortlever i en som är henne främmande.”

Mer läsning: Ensamhet – effekter och tendenser

Källor

Artikel publicerad: 2021.08.22
Författare: Oskar Strandberg

Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar