Behaviorism

Teorier bakom beteendepsykologi och inlärningspsykologi.

Behaviorismen är en psykologisk inriktning som uppstod i början av 1900-talet lanserad av amerikanen John B. Watson, men som blivit allra mest förknippad med B. F. Skinner. Det är ett psykologiskt perspektiv som gäller studiet av det yttre beteendet där miljön och inte arvet sätts i fokus. Inom psykiatrin tillämpas dess teorier i form av beteendeterapi eller beteendeanalys.

Behaviorism sammanfattning:

Mänskligt beteende förklaras inte genom mentala strukturer utan observerbara inlärningsprocesser. Individers beteende determineras av deras miljö.

Miljön avgör individens egenskaper och beteende

Enligt ett behavioristiskt synsätt är människan från början inte predestinerad av biologiska faktorer i någon högre grad (somliga behaviorister inom den radikala inriktningen tillbakavisar helt det biologiska inflytandet), utan kommer förlänas egenskaper genom sina erfarenheter och påverkan från omgivningen.

När det gäller vad som styr beteenden ur ett inlärningsperspektiv finns i grunden en erfarenhetsbaserad delning:

Dessa utgör delar i vad som kallas belöningssystemet.

Många behaviorister är därför inte intresserade av personligheten när det gäller beteendet. De anser att den yttre miljön utgör orsakerna till beteendens upphov. Beteendet ses utifrån detta perspektiv som respons på stimulus, där stimulis är miljöpåverkan.

Till skillnad från till exempel psykoanalysen är behaviorismens förutsägelser betydligt mer lämpade för att testas genom experiment. Ett experiment som bedrivits i stor skala och rönt stort intresse är teorin om inlärning genom betingning. Genom att utsätta den som deltar i experimentet för yttre miljöpåverkan har det kunnat fastställas att endast miljön i sig alternativt stimulering, eller både och, kunnat ändra på vanor hos den som deltagit i experimentet.

Ett sådant experiment utfördes med en pojke som inte tidigare uppvisat någon rädsla för möss, men däremot för starka ljud. Genom att tilldela möss associationer, i detta fall starka ljud, uppvisade pojken småningom rädsla för möss. Detta är ett exempel på inlärning genom betingning i vilken rädslan blir betingad respons på musen. En evolutionärbiologisk förklaring till denna reaktion är att människan mycket väl kunde ha nytta av att uppleva rädsla genom associationer, till exempel djungel (association) – rovdjur (fara).

Relevant läsning: Hur vi påverkas av vanan

John B. Watson, Ivan Pavlov och B.F. Skinner – tre pionjärer

En av de första att betona miljöns inverkan på beteendet var John B. Watson som under 1910-talet såg till att behaviorismen fick genomslag i USA. För honom styrdes inte beteende av behov, känslor och tankar utan var i stället responsen på sinnesintryck från den yttre miljön.

Samtidigt som Watsons teorier spred sig från USA verkade i Ryssland en psykolog vid namn Ivan Pavlov. Hans primära bidrag till behavioristisk psykologi är klassisk betingning, enligt vilken inlärning sker genom att ett stimuli utlöser en reflex i form av lust- eller obehagskänslor. I ett experiment med hundar visade Pavlov att saliv bildades då mat sattes fram där saliv var en obetingad respons på mat som var ett obetingat stimulis. En obetingad process innebär att den sker naturligt utan inlärning. Klassisk, eller respondent, betingning, innebär att inlärningen sker genom en association.

Genom att ange en signal i samband med att maten ställdes fram kunde detta sammankopplas med maten. Vad Pavlov kunde visa var att det efter ett tag räckte med att ange signalen för att salivutsöndring skulle ske hos hundarna, en betingad reflex hade uppstått. En betingad reaktion innebär att den sker genom att ha blivit inlärd via associationer.

Operant betingning däremot handlar om ett beteende som blivit inlärt via konsekvenser. I stället för att reaktionen utlösas av ett stimuli utvecklas operant betingning genom att vi lär oss från konsekvenser beteenden leder till. När ett beteende leder till önskad respons sker en positiv förstärkning med den följd att sannolikheten för att vi ska upprepa beteendet ökar. Tvärtom gäller att beteenden som får en negativ konsekvens medför en negativ förstärkning och tenderar avhålla personen från beteendet.

Den psykolog som allra främst förknippas med behaviorismen är B.F. Skinner som var verksam under mitten av 1900-talet. Hans primära tes var att beteenden kan förstärkas genom att de får positiva konsekvenser och i förlängningen kan mänskligt beteende därför kontrolleras. Skinner skulle få ett enormt inflytande på psykologin under lång tid, men en bit in på 1960-talet skulle hans teorier tappa i mark, då dem började ses som alltför ensidiga i takt med att bilden av det mänskliga beteendets orsakssammanhang vidgades.

Kognitiv behaviorism

Det har gjorts försök att sammanlänka behaviorismen och kognitivismen. Denna utveckling började märkas på 1970-talet och en av de tongivande psykologerna var kanadensaren Albert Bandura.

I stället för att vårt beteende blott är responser på yttre stimuli menade Bandura att även kognitiva processer ingår i beteendet. Förutom miljön borde påverkan från vad vi samlat i vårt minne vägas in och att detta i sin tur kan göra vårt beteende mer aktivt. Detta dels genom att vi själva tillåts påverka vår inlärning med vårt tänkande, dels att genom observationer av andras beteende kan lära oss saker om vår omgivning.

Om man agerar efter ett invant mönster beror på sådant som om belöning och vällust skapats genom beteendet samt ta efter andras beteende om dessa upplevs positiva, vilka då bildar mönster för personen. Vidare menar Bandura att vi kan bearbeta den stimuli vi mottar och på så sätt i viss mån kontrollera vårt beteende. Inre förstärkningar som kommer av att vi mottar vällust inför vissa handlanden i situationer kan leda till att inre förstärkningar kan överskugga yttre stimuli.

Sammanfogningen av perspektiven har under 2000-talet lett till terapiformer som kognitiv beteendeterapi och dialektiska beteendeterapi.

Källor

Artikel publicerad: 2015.10.10
Författare: Psykologisktvetande.se