Hur vi påverkas av vanan

Vanan markeras av mönstret av likartade upplevelser som upprepas – upprepningarna är vanans byggstenar. Vanor kan vara oss till stor hjälp, men de kan också vara en impopulär faktor i våra liv. Oavsett vilket, när något väl är invant kommer det spela en ny roll för oss.

En studie gjord av Duke University från 2006 påvisade att över fyrtio procent av våra dagliga handlingar inte utgjordes av fattade beslut utan av vanor. Våra liv är följaktligen i hög grad en produkt av våra vanor. Den goda nyheten är att vi kan – ibland med stor möda – ändra på dem.

Vanor avlastar hjärnan

Forskare har funnit platsen i våra hjärnor där information för våra vanor lagras, det område som heter basala ganglierna. Skador på denna del av hjärnan kan medföra svårigheter inför de mest basala saker som känna igen ansikten eller att uppleva rädsla. När vi gör något som är nytt för oss är aktiviteten i basala ganglierna avsevärt stor medan den sedan minskar vid varje upprepning. Med tiden behöver knappt hjärnan aktiveras alls för att utföra vad som blivit en rutin utan vi gör det automatiskt och bokstavligt utan att tänka på det.

Att handlingar blir vanor kan vi därför ofta vara tacksamma för. Tillvägagångssättet blir friktionsfritt och hjärnan avlastas på köpet till annat. Vanan är faktiskt stark nog att övertrumfa ett dåligt minne. Till och med en person med ytterst begränsad förmåga när det gäller att lägga nya saker på minnet kan med vanans hjälp leva ett rikare liv. I The Power of Habit berättas om en äldre man som redan efter ett par minuter glömmer all ny information, fast som kan klara att ta promenader på egen hand. Efter denne gått samma promenad ett flertal gånger med sällskap kunde han på egen hand gå ut för att sedan återvända, inte ledsagad av minnet utan enbart av rutinen. Samma person kunde inte redogöra för vägen till köket i sitt eget hus när han tillfrågades, men när han blev hungrig gick han utan ledsagning till köket och öppnade kylskåpet.

Vanans utfärdande kraft

Kanske är vanan som makt med sitt bidragande till progressivitet ändå att föredra i ett större perspektiv där nytänkande och utgallring i slutändan tycks sublimera livet snarare än det motsatta.

I den franske filosofen Felix Ravaissons verk Om vanan (1838) undersöks bland annat vanans egenskaper i form av utslätning, men också den andra polen som innebär stigande förmåga.

Ravaisson skriver: ”Ansträngningen omfattar två element, aktionen [görandet] och passionen [underlidandet].  Passionen är en form av vara som har sin omedelbara orsak i något annat än den underlidande själv. Aktionen är en form av vara, där den berörda själv är aktionens omedelbara orsak.”

”Passionen” eller, i mindre skala, tycket är alltså involverad i ett samspel som naturligt nog inte är obetingat. Inom ”aktionen” däremot ryms det fördelaktiga med vanan genom att en ”spontanitet … alltmer intränger och befäster sig i passiviteten och organisationen”.

Alltså: utan vana får man på gott och ont börja om från början igen inom flera färdighetsområden. Och skulle inte tiden kännas (än mer) kort om inte vanan fanns – vad man skulle vilja göra saker hela tiden.

Kanske är vanan som makt med sitt bidragande till progressivitet ändå att föredra i ett större perspektiv där nytänkande och utgallring i slutändan tycks sublimera livet snarare än det motsatta.

Vanans inneboende kraft

Det finns många orsaker till varför vi gillar saker. Något som inom psykologin går under begreppet exponeringseffekten består i att vi gillar något tack vare att vi exponerats för det åtskilligt. Det rör sig med andra ord om kvantitativ påverkan genom intryck – det vi upplever ofta kommer vi med tiden föredra framför det vi sällan upplever. Ett uppenbart område där denna egenskap hos oss exploateras är reklam.

Vanan i sig skapar alltså delvis våra preferenser och ligger till grund för vårt beteende. Frågan som uppstår är ifall det är vår läggning som genererar upprepning av specifika aktiviteter eller om upprepningen redan dessförinnan format vår läggning.

En vidare fråga av vanans inneboende kraft, som antar filosofisk art, är ifall vi egentligen tycker om någonting eller om vi blott styrts till det. Då preferenser och handlingar delvis kan ses som produkter av vanan blir det svårt att ställa sig objektiv inför vad vi anammat kontra vad vi och potentiellt kunde ha anammat i våra liv. Många av de vanor som vi utvecklar och finner trivsamma är i hög grad godtyckliga. Vi kunde i många fall lika gärna utvecklat en annan vana och hållit fast vid denna i stället.godtyckliga. Vi kunde i många fall lika gärna utvecklat en annan vana och hållit fast vid denna i stället.

Hur vanor smyger sig in i vårt liv

Att anamma det som enligt talesättet lyder ”en gång är ingen gång” är att inbjuda nya dåliga vanor. De som vi kanske ser som ofarliga undantag kan nämligen övergå i vana.

Den medeltida tänkaren Montaigne skriver på ett ställe: “Vanan är sannerligen en brutal och bedräglig skolmästare. Steg för steg upprättar den omärkligt sin myndighet i oss, men efter att ha börjat så fint och försynt och med tidens hjälp tagit fäste visar den oss plötsligt ett rasande och tyranniskt ansikte som vi inte längre har frihet att ens se i ögonen.”

Nya vanor har en tendens att komma smygande. Vi inser först i efterhand, om ens då, att vi handlar olikt mot förut. Denna förmåga hos en vana att smyga in i vårt liv gör att bör se upp – dåliga vanor kan dyka upp från ”ingenstans”.

En sak att se upp för är undantagen. Att anamma det som enligt talesättet lyder ”en gång är ingen gång” är att inbjuda nya dåliga vanor. De som vi kanske ser som ofarliga undantag kan nämligen övergå i vana.

Skilda reaktionsmönster på vanan

Vanans natur är motsägelsefull i bemärkelsen att vi både kan förlora intresse och bli beroende av saker på grund av densamma. Två disparata effekter är vanliga:

Ibland är föremålet för avtagande intresse och beroende samma sak där en skiftning sker med tiden. Vi kan känna en minskad dragning till något under en period, men genom att utsättas för ytterligare upprepning kan vår inställning förändras till en positiv tilldragning. Att trosvisst uttrycka något i stil med: ”Du kanske inte känner så starkt för mig nu, men du kan lära dig att älska mig”, är kanske inte så fullt naivt som man skulle kunna tro. Det ger tvärtom uttryck för något som ligger i den mänskliga naturen.

För att kunna ger sig i kast med dessa skilda sidor av vanan måste vi fråga oss hur vanan kan manipulera oss som den gör.

Vanor anpassar oss

En anledning till att den mänskliga naturen tycks vara svag för vanan och att vanor överhuvudtaget uppstår kan, som påtalades ovan, vara på grund av att vi genom vanemässighet kan göra saker automatiskt och därför behövs mindre resurser tas upp av hjärnan. Sådana saker vi gör ofta kommer vi snart kunna göra utan att tänka tack vare inlärningen som sker genom regelbundenheten. Forskning har visat att inlärning av vanemässigt beteende i hjärnan sker genom att beteenden ”paketeras” samman till vana, vilket sker i tre stadier:

  1. Ett beteende utforskas (här ingår positiva och negativa belöningar som hjälper oss navigera i beteendet).
  2. En vana uppstår medan beteende upprepas (rutiner präglas i hjärnaktiviteten).
  3. Vanan inpräntas (en fortsatt prägling av vanan som övergår till en halvpermanent hjärnaktivitet).

En del av dessa vanemässiga beteenden blir rutiner till den grad vi knappt uppfattar dem och därför inte alltid memorerar dem. Till exempel händer det att man frågar sig ”Låste jag verkligen ytterdörren”, där det efter en kontroll nästan alltid visar sig att så har skett, men eftersom rutiner som dessa sker med allt större automatik kommer vi ohjälpligt tappa fokus på dem.

Vanor påverkar också snabbt våra sinnes referenspunkter. Om vi vrider upp värmen i duschen uppstår först en känsla av hetta, men snart tycker vi inte det är särskilt varmt och vi får vrida upp temperaturen ytterligare om vi vill öka upplevelsen av värme. Detta är ett exempel på hur vanan anpassar oss på kort sikt.

På lång sikt kan det till exempel märkas hur vi genom vanemässighet uppnår en ökad toleransnivå. Ett sådant område är alkoholintag, där den som dricker ofta och mycket lär sig tåla mer än andra.

Vana som källa till leda

Att vanor uppstår är ofrånkomligt och en naturlig lagbundenhet. Det nya är i sig själv något övergående och kan inte alltid avlösas av ännu en nyhet. Vanan är därför en utväxt från det som inte längre är nytt och den tycks alltid stå på lur invid platsen för upprepningar.

Även om vi har erfarenheter av entusiasm som slocknat kan vanans upplösande egenskaper (vilket föranleder det vi kallar rutin), också ha den skonsamma effekten i att en förlamande sorg med tiden läks och blir uthärdlig. Vi bör alltså inte enbart betrakta vanan som någon förfärligt ledsamt, men inte desto mindre är vanan många gånger ett oönskat nedbrytande element på vår lust gentemot beståndsdelar i tillvaron. Det är effekten av tillvänjning som ofta gör motivation till en färskvara och förälskelsen till något övergående (åtminstone övergår den i nya faser, men detta stora ämne ska inte utläggas här).

Vi vaknar upp på morgonen och känner kanhända möjligheterna hopa sig. Den förestående dagen är i sin linda sammanknuten med händelser som kan vara både förutbestämda och blott presumtiva. När dagens händelser så avverkas blir de eftersom alltmer konstaterbara. På eftermiddagen är kanske energin som den nya dagen gav upphov till förbrukad och livet har kanske stannat upp utan något särskilt i sikte. Det är detta som för vissa sammanfaller med tillstånd av leda.

Vi gör alla olika saker för att trotsa slentrianen. En del konsumerar och låter den inköpta prylen eller klädesplagget bli det nya inslaget i tillvaron som för en stund skjuter upp vanans påbud. Vanan är de sysslolösas gissel – för många är livet en bestående jakt på att finna nästa omväxling.

Nästa artikel: Nyhetens behag

Källor

  • Duhigg, Charles (2014), The Power of Habit
  • Graybiel, Ann M. och Smith, Kyle S., Scientific American June 2014, ”Good Habits, Bad Habits”
  • Ravaisson, Félix (2002), Om vanan (övers. Jan-Ivar Lindén)

Artikel publicerad: 2016.04.02, reviderad version återpublicerad 2019.11.22
Författare: Oskar Strandberg


Tillbaka till toppen av sidan | Alla artiklar